Tänk om alkoholpolitiken

”Vi måste höja skatten på lådvin, så det inte ger mängdrabatt!” Det skriker nu Systembolagets företagsledning, när de efter 10-15 år kommit på att alkohol, precis som alla varor, blir billigare per liter när man gör större förpackningar.

Förslaget har ännu inte behandlats i bolagets styrelse utan kommer enbart från företagsledningen. Förhoppningsvis stannar förslaget också där. Carl B. Hamilton (FP), som sitter i styrelsen, säger att han tycker att prispolitiken är bra som den är och att ”[m]in förhoppning är att detta bara är en storm i ett vinglas”.

Tanken om att höja skatten, inte bara på alkohol i allmänhet utan på specifika förpackningar i synnerhet, grundar sig dels i gamla sanningar som nu börjar motbevisas (se exempelvis Brås rapport om dödligt våld, 2011:5), dels i ett felaktigt tankesätt att alla människors frihet måste inskränkas om några få inte kan hantera den.

Den totala alkoholkonsumtionen i samhället säger i sig väldigt lite om dess skadeverkningar. Långt viktigare är hur alkoholen konsumeras och av vem. Dagens alkoholpolitik stammar ur nykterhetsrörelsen och de problem alkoholen orsakade på 1700- och 1800-talen, där alkoholen var ett billigt och i många fall det enda sättet för fattigt folk att fly tristessen, döva smärta och få enkel underhållning. Brås rapport visar ju nu exempelvis att den ökade alkoholkonsumtionen i samhället inte leder till fler fall av dödligt våld, snarast tvärt om – ett brott med tidigare trender. De förklarar det dels med bättre sjukvård, men också med att våra alkoholvanor ändrats. Vi dricker på andra sätt än tidigare, vilket minskar alkoholens skadeverkningar.

Systembolagets monopol är också på de flesta relevanta sätt upphävt. Visst, de är de enda som får driva butiker i Sverige. Serveringen drivs dock av många olika aktörer, resorna till andra länder för att handla billig alkohol ökar varje gång Systembolagets priser gör det och privatimporten av alkohol från EU har blivit legal, om än fortfarande omgärdad av onödigt krånglig byråkrati. Systembolagets påverkan på tillgången till akohol är därmed begränsad och de som har ett skadligt bruk av alkohol eller ligger i riskzonen för det, ser alltid till att få tag på alkohol på något sätt. De som drabbas av enkelspårigheten är därmed i första hand de människor som faktiskt kan hantera sitt alkoholintag.

Det är inte bara skattehöjningarna som är ett tecken på politikernas felriktade ”välvilja”. Gårdsförsäljningens vara eller icke är ett annat, som aktualiserats i dagarna av Miljöpartiets nej till det. Propagandan från Systembolaget om att en fri marknad skulle döda utbudet och bara ge oss snabbköpsbutiker med begränsat undermåligt utbud, när verkligheten i resten av världen tydligt visar på motsatsen, är en annan. Listan kan göras lång.

Det är dags att tänka om alkoholpolitiken. Målet med politiken kan inte vara att i första hand minska konsumtionen. Istället måste målet vara att minska skadlig konsumtion och att rikta in sig på människor med ett skadligt eller riskbeteende. Feltänket i alkoholpolitiken, liksom på så många andra områden, är att alla människors frihet måste inskränkas om en minoritet inte kan hantera friheten. Angreppssättet måste istället vändas till att låta alla människor ha frihet och inskränka den för enskilda människor först när de visat att de inte kan hantera den. Det är mycket svårare, det kräver att politiker läser in sig på forskning istället för att reagera med ryggmärg och intressegrupper och det vinner inga snabba politiska poänger i stora väljargrupper. Det är dock den enda rimliga inställningen för den som faktiskt värnar samhället och enskilda människor mer än opinionsundersökningar.

Intressant?

Om skatteutjämning

Skriver idag på Liberaldemokraternas webbplats om skatteutjämningen, läs gärna där.

Intressant?

De grönrödas vrickade logik

86 % av befolkningen skulle jobba lika mycket om de fick sänkt skatt. Det tolkar de grönröda som att jobbskatteavdraget inte leder till fler jobb. Logiken är bristfällig men säger en hel del om oppositionens sätt att tänka.

Den grönröda oppositionen har lämnat frågan öppen när det gäller hur de vill skapa fler arbeten. Politiken som presenterats har hittills snarast varit ett hot mot fler arbeten än en hjälp. För att rätta till det presenterar de idag sin gemensamma jobbpolitik i en debattartikel i DN. Den som hoppats på bra svar och nya idéer för hur fler ska komma i arbete blir dock besviken. Större delen av deras program handlar om att staten ska betala för fler jobb genom fler jobb i välfärdssektorn, stöd till nya bostäder och investeringar i klimatsatsningar.

Satsningar på utbildning, samma sak som alliansmajoriteten anser är avgörande för svensk konkurrenskraft, ingår i programmet men satsningen handlar bara om fler platser istället för anpassningar till vilka utbildningar som behövs för att få fler i arbete och satsningar på kvalitet. Sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och för dem som anställer arbetslösa ungdomar ingår också, satsningar som är snarlika de satsningar alliansen redan genomfört. Skillnaden är att alliansen sänkt arbetsgivaravgiften för alla unga, inte bara dem som varit arbetslösa en viss tid.

Den stora nyheten i de grönrödas debattartikel är dock inte deras politik. Istället avslöjar de mycket om sitt sätt att tänka och vad de uppfattar som logiskt resonemang. Det förskräcker, men förklarar också mycket.

Oppositionen har gjort en undersökning där de bland annat frågat människor om de kommer att jobba mer, mindre eller lika mycket om de får sänkt skatt. 86 % säger att de skulle arbeta lika mycket. Dessutom visar undersökningen att ”fem procent säger att de faktiskt skulle arbeta mindre med ytterligare skattesänkningar. Bara fyra procent uppger att de skulle jobba mer”.

Utifrån detta drar oppositionen slutsatsen att skattesänkningar inte leder till fler jobb. Det är inte logiskt utifrån givna data. Istället är den logiska slutsatsen att skattesänkningar ökar sysselsättningsgraden. Om fem procent skulle arbeta mindre betyder det att andra måste göra deras jobb, vilket ökar arbetstillfällena. Om de flesta skulle arbeta lika mycket men ha mer pengar att själva bestämma över efter att skatten dragits, kommer fler att konsumera lite extra och därmed öka antalet arbetstillfällen genom ökade köp av tjänster och produkter. Dessutom kommer fler människor att sätta av pengar i eget sparande, något som kommer att hjälpa människor att klara akuta privatekonomiska kriser. Svenskarna är idag bland de sämsta i västvärlden på att spara och är därmed mer utsatta för ekonomiska problem än andra länders medborgare.

De grönröda drivs av en vänsterpartistisk världsbild i stor utsträckning, en världsbild där höga skatter är en bra sak för att de ger mer statlig kontroll över de ekonomiska medlen. Skattepolitiken ska inte skapas utifrån vetenskapliga förutsättningar utan vetenskapen ska anpassas för att bevisa att höga skatter är det enda rätta.

I sin jakt på bekräftelse har de grönröda länge varit villiga att gå långt vad gäller att feltolka resultat och dra slutsatser som i bästa fall är långsökta. I dagens debattartikel är det dock första gången de hoppas att väljarna inte ska kunna läsa vad som faktiskt står, första gången de svart på vitt presenterar sina resultat och sedan drar en diametralt motsatt slutsats mot vad varje logisk analys skulle göra. Antingen tror de att väljarna blint litar på allt de säger utan att ifrågasätta, eller så är de numera så övertygade om att de har rätt att de inte själva ser bristerna i resonemanget. Oavsett vilket visar de med all önskvärd tydlighet varför de inte är lämpade att styra Sverige efter valet i höst. Valet är långt ifrån avgjort och det är i princip dött lopp i opinionsmätningarna, men plötsligt har läget för alliansen, genom en enda debattartikel från de grönröda, blivit mycket mer gynnsamt.

Intressant?

Att döda en storstadsväljare

Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval 2006. I valanalysen konstaterades att en av orsakerna var att partiet tappat väljare i de mest befolkningstäta områdena, speciellt stockholmsområdet. Därför bestämde partiet att storstadsväljarna är en prioriterad grupp inför valet 2010. Våren har nu visat hur socialdemokraterna tänker vinna dem åter.

För att vinna röster i Stockholm blev förbifarten prioriterad. Därför vill socialdemokraterna bygga den. Fast inte förrän det har folkomröstats om det förstås. Dessutom ska folkomröstningen ske oavsett vem som vinner valet i Stockholm – vinner Alliansen kommer det att komma lagstiftning från riksdagen om att det ändå ska ske en folkomröstning. Förutsatt att de rödgröna vinner riksdagsvalet alltså, men där räknar man ju med alla Stockholmsröster man tjänar på att sätta det kommunala självstyret i Stockholm ur spel.

Inget tilltalar ju väljare mer än att omyndigförklara dem och överpröva deras val.

En annan prioriterad fråga är att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster, det så kallade RUT-avdraget. Det är modigt av socialdemokraterna att vilja ta bort det, speciellt eftersom två tredjedelar av väljarna vill behålla det. Avdraget används av alla inkomstgrupper och den största användargruppen är medelinkomsttagare, i första hand i större städer. Genom avdraget kan vanliga människor i större städer få mer tid över till familj och fritid. Avdraget har också skapat jobb och människor som tidigare jobbade svart eller inte jobbade alls, kan nu få sysselsättning och en pensionsgrundande inkomst. Genom att ha modet att kräva avskaffandet av ett avdrag som gynnar och tilltalar de väljargrupper som är viktigast att vinna i höstens val, tänker socialdemokraterna vinna dessa väljargrupper.

Inget tilltalar ju väljare mer än modet att avskaffa de reformer de helst av allt vill ha kvar.

Alliansen har under mandatperioden sänkt skatterna för alla och störst procentuell skillnad har avdraget gjort för låg- och medelinkomsttagare. De rödgröna har slutligen bestämt sig för att behålla stora delar av jobbskatteavdragen, men att de inte längre ska omfatta dem med högst inkomster. För att ha råd med alla föreslagna utgifter måste de rödgröna också göra om fastighetsskatten och återinföra förmögenhetsskatten. Snabbtåg till Borås och Linköping måste exempelvis finansieras på något sätt och var finns pengarna om inte i de feta plånböcker som alla storstadsbor har i fickorna? Förmögenhetsskatten slår till hos människor som äger dyra fastigheter, ja dyra enligt taxeringsvärdet alltså. Exempelvis pensionärer som bor i det egenhändigt byggda egnahemmet från 1940-talet, som har betalat av sina lån och nu ser fram emot en lugn åldershöst. Klart att de måste betala en höjd fastighetsskatt och en förmögenhetsskatt, de kommer ju när som helst att göra ett jätteklipp på att sälja huset de bott i hela livet. En dyr fastighet kan ju inte vara ett hem, det är alltid bara en investering, även om vissa försöker dölja det genom att bo i den oförskämt länge.

Inget tilltalar ju väljare mer än att höja deras skatt och att tala om för dem att deras pengar behövs till saker de inte bryr sig det minsta om.

Socialdemokraternas valanalys var tydlig: medelklassväljarna i storstäderna måste vinnas om valet 2010 inte ska bli ytterligare ett katastrofval. Strategerna i den rödgröna Ohlyansen har nu bestämt sig för hur man gör det bäst: ta ifrån dem deras pengar och deras favoritreformer och se till att de får den rödgröna politiken oavsett vilket parti de röstar på i de lokala valen. Vänsterröran är övertygade om att människor mår bäst om de inte själva får bestämma och att människor håller med dem om detta. De storstadsväljare de så gärna vill vinna är dock individualister som vill göra egna val. De vill inte ha en överförmyndare som säger sig veta bäst.

Istället för att vinna storstadsväljarna tar den nu presenterade politiken effektivt död på deras vilja att rösta på de rödgröna partierna. Uttrycket kill your darlings får plötsligt en helt ny innebörd.

Intressant?

Come, join the left side – we’ve got cookies

Den rödgröna oppositionen lovade igår 120 miljarder till infrastruktursatsningar – dubbelt så mycket som alliansen. Ett löfte var att bygga höghastighetståg Stockholm – Linköping samt Göteborg – Borås. Idag lovar de rödgröna 12 miljarder mer till kommuner och landsting om de vinner valet. Tidigare har det utlovats höjda ersättningsnivåer och fler bidrag.

Kakor att dela ut till väljarna, med smak av det respektive parti tror att deras kärnväljare gillar mest, med andra ord.

Hur ska alla nya löften finansieras? Vänsterns svar är enkelt, skatterna kan alltid höjas. Speciellt kan jobbskatteavdraget tas bort, det i synnerhet ger ju människor egen makt över sina pengar istället för att staten – som ju alltid vet bäst – bestämmer hur de ska användas. RUT-avdraget ska såklart bort, det enda det åstadkommer är ju att låta rika människor ligga ännu mer på soffan utan att göra något ärligt arbete som att diska. Avdrag ska förbehållas riktiga arbeten, sådant som exempelvis hantverkare sysslar med. Sen kan man alltid införa kilometerskatt tycker Miljöpartiet, så vi kan bli av med alla onödiga biltransporter en gång för alla. Spår finns ju till alla delar av landet som spelar roll ändå och vem behöver bussar när det finns tåg?

Fler kakor, bakade i de statliga, skattefinansierade bagerien.

Hur ska de nya tågen köras? För det första kommer det inte att gå att knyta ihop en höghastighetsbana i Jönköping med Borås på något smart sätt, helt enkelt för att tågen behöver en svängradie som är större än den som behövs för att bygga banan på ett vettigt sätt. För det andra kommer den el som de förbrukar att kräva ett par nya kärnkraftsreaktorer. Eftersom kärnkraften ska avvecklas inom våra gränser kan det ju bli problem, om vi inte förlitar oss på antingen den nya finska kärnkraften eller på de klassiska kolkraftverken i Danmark och Tyskland. Det går ju faktiskt inte att köra höghastighetståg på mjölk.

Fast mjölk är förstås rätt gott till kakor.

Avsikten från de rödgröna är att avskaffa inrikesflyg genom att bygga höghastighetsbanorna. Exakt hur många av våra flygresor som går Stockholm – Linköping och Göteborg – Borås vet jag inte, men inte är de många jämfört med de flygresor som går Stockholm – Malmö, Stockholm – Göteborg och Malmö – Göteborg. Hur höghastighetsbanor på vissa sträckor ska ersätta flygresor på andra sträckor förklarar de rödgröna inte. Antagligen är det samma logik som fick SL att avskaffa direktbussen från Upplands Bro till Karolinska med motiveringen att det kommit kvartstrafik på pendeltågen, trots att tågen gick helt andra sträckor och restiden för dem som använde bussen i många fall fördubblades på grund av beslutet. Många av dem som fick längre restid började istället ta bilen och övergav kollektivtrafiken, något de rödgröna möjligen lärt sig av och försöker förhindra genom sin kilometerskatt. Lösningen blir förstås inte bättre för det, endast mer cynisk.

Kanske räknar de med att det ska finnas nog med kakor att knapra på för de väljare som fastnar i trafikkaoset, ja så de i alla fall slipper svälta.

De rödgröna utlovar kakor till alla som vill rösta på dem i höstens val. Vad de inte berättar är att alla kakor kommer att kosta väljarna dyrt, precis som de sms-lån som ger dig en snabb lösning på problemet idag men skickar kronofogden på dig imorgon. I de rödgrönas iver att komma överens får alla partierna kakor. Att kakorna är drömmar som snabbt kommer att förvandlas till brända smulor när den finansiella verkligheten kommer ikapp dem vill de inte kännas vid.

De rödgröna visar gång efter annan att de inte är mogna att ta hand om Sverige. Det hade kanske kunnat gå om vänsterpartiet lämnats utanför den potentiella regeringen men så är inte fallet. Istället gör de allt de kan för att äta kakan och ändå ha den kvar; de vill för lånade eller icke existerande pengar lova kakor till alla, samtidigt som de skäller ut alliansen för varje förslag de inte tycker är finansierat.

Det är bara att hoppas att väljarna tycker att ansvar och verklighetsförankring är en bättre anledning att rösta på ett parti än drömmar bakade med en politik som mest innehåller luft.

Intressant?

Skattechock ska rädda välfärden – och fri entré på muséer?

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, presenterade igår en rapport om välfärden i framtiden, författad av representanter från samtliga riksdagspartier. I den konstateras att välfärden kommer att bli dyrare i och med att fler blir äldre (i sig ingen nyhet) och hur mycket detta kommer att kosta det offentliga. Alla är överens om att välfärdens totala kostnad också måste tillåtas att öka, något som är självklart om man inte vill dra ner kraftigt på kvalitén. Av någon anledning konstaterar dock gruppen att man inte bara vill bibehålla dagens service utan att ambitionsnivåerna gradvis måste höjas.

Gruppen har i alla fall resonerat om hur finansieringen av denna ökade kostnad ska ordnas, men utan att kunna enas. Vänsterpartiet säger blankt nej till privatiseringar och i princip allting annat som inte stavas ”höjd skatt” och ”mer offentlig finansiering”. De andra partierna säger alla i högre eller lägre grad ja till andra lösningar, inklusive vänsterns blockkamrater. Trots det konstateras att det kommer att behöva bli en skattechock över de kommande 25 åren. En siffra som nämns är 13 kronor på varje intjänad hundralapp, en siffra som i alla fall jag finner fullständigt oacceptabel och som garanterat kommer att driva många från landet, om de har de valet. När vi redan idag har en skattesats som går upp mot 50% av inkomsten, kommer ytterligare 13 procent i inkomstskatt helt enkelt bli för mycket.

I samma andetag som denna rapport briserar som en bomb i det politiska Sverige, berättar den rödgröna röran glatt att de vill återinföra gratis entré på de statliga muséerna. Det framgår inte i artikeln hur mycket detta kommer att kosta, men det är hur som helst pengar som vore bättre att lägga på välfärden. Det är inte ett alternativ att ständigt höja skatterna för att finansiera alla favoritprojekt hos de rödgröna, även om framför allt vänsterpartiet verkar tro att skattkistan saknar botten och att det går att ösa hur mycket som helst ur den. Om vi ska klara välfärden kommer vi att behöva skära ner den offentliga verksamheten till det som faktiskt är kärnverksamhet. Vård, skola, omsorg, rättsväsende, försvar och infrastruktur är väl en bra sammanfattning av vad som är att betrakta som kärnverksamhet. Fri entré på muséer är inte kärnverksamhet. Även om jag personligen gillar att besöka muséer så motsätter jag mig fri entré, om det ska finansieras med skattepengar.

Förslag som istället har mer förankring i verkligheten kommer från t.ex. Folkpartiet liberalerna, som vill ha en parboendegaranti i äldrevården. Det är ett förslag som på ett enkelt sätt ökar kvalité och människovärde inom äldrevården, men som inte behöver kosta så mycket extra. Är man två som bor tillsammans även i äldreboendet borde ju till och med bli fler personer per kvadratmeter, eftersom kök och annat inte måste dubblas för två samboende personer. Idag avvisas detta ofta med argumentet att det bara är den ena personen i paret som har ett vårdbehov, något som är ett byråkratiskt trångsynt sätt att se på människor. Istället borde det gå att ordna ett boende som uppfyller de behov som paret har gemensamt. Det kan inte vara ett stort problem att ha två personer boende i ett servicehus i en något större lägenhet men bara ge den ena aktiv vård. Nej, parboendegarantin är precis den typen av åtgärd som vi ska satsa på för att höja ambitionsnivån som SKL tycker att vi måste.

Genom att tänka nytt i välfärden och framför allt äldreomsorgen kan vi faktiskt klara bättre kvalité utan att nödvändigtvis höja kostnaderna med så mycket som SKL befarar i sin rapport. Nyckeln är individuella lösningar och fler alternativ. Sådana lösningar stavas ”privata alternativ” och ”mångfald”. Det verkar ju även alla partier utom vänsterpartiet ha insett i högre eller lägre grad.

Fler som skrivit om parboendegarantin är Niklas Frykman (2, 3), Hans Åberg (2), Mattias Lönnqvist, Rasmus Jonlund, Carl Larsson, Runo Johansson, Carina Boberg, Daniel Snällman, Linnéa Darell, Fredrik Sneibjerg, Annika Beijbom, Andreas Froby, Victor Zetterman, Mark Klamberg, Seved Monke, Per Ankersjö.

Intressant?