Kategoriarkiv: Infrastruktur

Gästblogg: Idag gratulerar vi en 60 åring i toppform – eller hur det nu var

Idag gästbloggar järnvägsingenjören Fredrik Thurfjell här på bloggen, med anledning av att tunnelbanan fyller 60 år.

Tunnelbana i Stockholm år 1960Det är idag 60 år sedan som första tåget rullade i Stockholms tunnelbanenät. Ett tåg till Hökarängen, på samma bana som det fram till för några år sedan kördes spårvagn på.

Vad har då hänt på dessa år. Tunnelbanan har naturligtvis byggts ut en hel del och har nu 100 stationer, den senaste invigd 1994. Driftformer och fordon har förändrats. Men en hel del av det äldre vagnarna rullar än och kapaciteten räcker inte till för de resandemängder man har. Det har talats om många vackra utbyggnadsplaner, men det senaste ett och ett halv decennierna har alltså ingen utbyggnad skett.

Man har dock bytt signalsystem på gröna linjen (som ju trafikeringsmässigt är tre linjer, bara SL som förstår den logiken) till ett system som nu ger nästintill sämre kapacitet än det man hade innan för att man vill vara på den säkra sidan att det inte kollapsar. Nu står röda linjen på tur att bytas, vad det blir för system är än så länge oklart men man kan ju hoppas att det blir ett bättre.

Man skulle ju också kunna bemöta trängseln med att köra tåg som är lika långa som plattformarna och inte kortare för att man inte vill/kan/har råd (välj valfri ursäkt) skaffar fler fordon.

Vad då gäller utbyggnader så är det närmast pinsamt att blåa linjens östra slutstation ligger mitt i innerstaden. Att antalet stationer där tunnelbanan möter det andra stora spårtrafiksystemet i Stockholm – pendeltågen – är hela 3 (!) är inte speciellt imponerande. Enkla anslutningar man kunde göra är exempelvis förlänga en av blåa linjens norra ändar till Barkarby station. I söder finns liknande korta sträckor som fattas. I Högdalen korsar Gröna linjen Pendeltågen men här har man inte byggt någon station för pendeltågen.

Men nu verkar hela SL och Stockholm drabbats av spårvagnssjuka efter att ha aktivt tillämpad filosofin att spårvagn är omodernt och nåt som bara småstäder och städer som inte kan bygga en fin tunnelbana (läs Göteborg) pysslar med. Så nu får vi kanske inte se någon utbyggnad alls av tunnelbana. Vissa politiker har ju hävdat i åratal att tunnelbanan är ”färdigbyggd”. Spårvagn är ett jättebra transportmedel det säger jag inte emot, exempelvis skulle det vara en oerhört välgärning om Sveriges mest belastade busslinje, Blåbuss/stombuss 4, konverterades till spårvagn. Tvärbanan har också fyllt ett stort behov och att den fortsätt byggas ut är mycket positivt. Men varför förstår man inte att man måste tänka helhet när man planerar trafik. Man kan inte satsa på ett trafikslag i taget.

Slutligen vill jag stämma upp i en skål för en sextioåring som är ungefär som en sextioåring ska vara, lite krämpor men full av minnen och hyfsat livsglad och lever förhoppningsvis många år till.

Men behövs det inte en höftledsoperation – eller är det hjärtproblem??

Fredrik Thurfjell, järnvägsingenjör

Intressant?

Utan kärnkraft stannar Sverige

En av de snyggaste politiska kampanjerna på länge. Jag gillar flashmobs, speciellt när de har ett budskap jag också gillar.


Staten måste stå för sina egna kostnader

Staten försöker lägga ut sina kostnader på företag i ständiga försök att minska skattebetalarnas börda. Att det är företagens kunder, i slutänden skattebetalarna som får betala är det ingen som verkar tänka på.

I den heta FRA-debatten var det en detalj som inte fick lika mycket uppmärksamhet som integritetsfrågorna, något som förstås inte är så underligt. Denna detalj är att det genom lagstiftningen skulle bli upp till internetoperatörerna att betala för den utrustning lagen krävde av dem, för att leda trafiken till FRA:s stora öron. Detta kritiserades och de flesta var överens om att FRA själva borde betala om de nu ville komma åt trafiken.

Nu har Kristina Alvendal kommit med en ny, liknande idé. I detta fall handlar det om de höga kostnaderna för polisen att få tag i trafikdata, från till exempel teleoperatörer. Därför vill Alvendal att teleoperatörerna ska ta kostnaderna för att hjälpa polisen, något operatörerna självklart avvisar.

– Samhället måste själv stå för sina åtaganden. Vi kan inte förstå varför vi ska stå för kostnaderna för polisens verksamhet, säger Nils Weidstam på branschorganisationen IT&Telekomföretagen.

Weidstam slår huvudet på spiken. Om det offentliga vill ha tillgång till uppgifter för att lösa sina uppgifter, måste de betala någon för att ta fram dem. Information dyker inte bara upp från tomma intet, någon måste faktiskt lägga en arbetsinsats och utnyttja utrustning för att få fram den. Det kostar. Kräver staten att det ska göras gratis, kräver de att kunderna ska betala för det istället för att staten gör det. Ingen kan vara så naiv att tro att företagen tar kostnaden utan att dra in pengarna någon annanstans.

Det är en sak att exempelvis låta banker lämna finansiella uppgifter till Skatteverket inför deklarationerna. Alla medborgare med en inkomst måste deklarera och därför är det inget underligt att alla betalar den via sin bank istället för på skatten. När det kommer till mer riktade insatser fungerar inte samma resonemang. En brottsutredning rör några få personer. Om alla dessa har sina telefoner i samma bolag, blir det enbart detta bolags kunder som får stå för de kostnader företaget får. Trots att det gäller ett gemensamt samhälleligt åtagande. I dessa fall kan det inte vara motiverat att kräva av företag att de ska bistå samhället, eftersom oskyldiga kunder drabbas. Denna typ av kostnader är definitionen av det som ska betalas gemensamt via den offentliga finansieringen.

Samtidigt är det självklart oacceptabelt att budget ska avgöra om ett brott kan utredas eller om en förundersökning ska läggas ner. Den enda lösningen är att satsa på statens kärnverksamheter, som exempelvis rättsväsendet, på bekostnad av mindre motiverade verksamheter. Dessutom kan mycket av det arbete som idag sköts av utbildade, dyra poliser skötas av civilanställda administratörer. Det fungerar om man börjar använda resultat som mått på kvalitet istället för hur många poliser som står på lönelistan. Då frigörs resurser för polisen att köpa in trafikdata och andra uppgifter de behöver för att utreda brott. Med tanke på att totalkostnaden för dessa inköp gick på i storleksordningen 20 miljoner kronor förra året medan polisens totala budget är 19 miljarder, borde det inte vara omöjligt att få plats för just detta utan att ens skjuta till mer pengar.

Intressant?

Come, join the left side – we’ve got cookies

Den rödgröna oppositionen lovade igår 120 miljarder till infrastruktursatsningar – dubbelt så mycket som alliansen. Ett löfte var att bygga höghastighetståg Stockholm – Linköping samt Göteborg – Borås. Idag lovar de rödgröna 12 miljarder mer till kommuner och landsting om de vinner valet. Tidigare har det utlovats höjda ersättningsnivåer och fler bidrag.

Kakor att dela ut till väljarna, med smak av det respektive parti tror att deras kärnväljare gillar mest, med andra ord.

Hur ska alla nya löften finansieras? Vänsterns svar är enkelt, skatterna kan alltid höjas. Speciellt kan jobbskatteavdraget tas bort, det i synnerhet ger ju människor egen makt över sina pengar istället för att staten – som ju alltid vet bäst – bestämmer hur de ska användas. RUT-avdraget ska såklart bort, det enda det åstadkommer är ju att låta rika människor ligga ännu mer på soffan utan att göra något ärligt arbete som att diska. Avdrag ska förbehållas riktiga arbeten, sådant som exempelvis hantverkare sysslar med. Sen kan man alltid införa kilometerskatt tycker Miljöpartiet, så vi kan bli av med alla onödiga biltransporter en gång för alla. Spår finns ju till alla delar av landet som spelar roll ändå och vem behöver bussar när det finns tåg?

Fler kakor, bakade i de statliga, skattefinansierade bagerien.

Hur ska de nya tågen köras? För det första kommer det inte att gå att knyta ihop en höghastighetsbana i Jönköping med Borås på något smart sätt, helt enkelt för att tågen behöver en svängradie som är större än den som behövs för att bygga banan på ett vettigt sätt. För det andra kommer den el som de förbrukar att kräva ett par nya kärnkraftsreaktorer. Eftersom kärnkraften ska avvecklas inom våra gränser kan det ju bli problem, om vi inte förlitar oss på antingen den nya finska kärnkraften eller på de klassiska kolkraftverken i Danmark och Tyskland. Det går ju faktiskt inte att köra höghastighetståg på mjölk.

Fast mjölk är förstås rätt gott till kakor.

Avsikten från de rödgröna är att avskaffa inrikesflyg genom att bygga höghastighetsbanorna. Exakt hur många av våra flygresor som går Stockholm – Linköping och Göteborg – Borås vet jag inte, men inte är de många jämfört med de flygresor som går Stockholm – Malmö, Stockholm – Göteborg och Malmö – Göteborg. Hur höghastighetsbanor på vissa sträckor ska ersätta flygresor på andra sträckor förklarar de rödgröna inte. Antagligen är det samma logik som fick SL att avskaffa direktbussen från Upplands Bro till Karolinska med motiveringen att det kommit kvartstrafik på pendeltågen, trots att tågen gick helt andra sträckor och restiden för dem som använde bussen i många fall fördubblades på grund av beslutet. Många av dem som fick längre restid började istället ta bilen och övergav kollektivtrafiken, något de rödgröna möjligen lärt sig av och försöker förhindra genom sin kilometerskatt. Lösningen blir förstås inte bättre för det, endast mer cynisk.

Kanske räknar de med att det ska finnas nog med kakor att knapra på för de väljare som fastnar i trafikkaoset, ja så de i alla fall slipper svälta.

De rödgröna utlovar kakor till alla som vill rösta på dem i höstens val. Vad de inte berättar är att alla kakor kommer att kosta väljarna dyrt, precis som de sms-lån som ger dig en snabb lösning på problemet idag men skickar kronofogden på dig imorgon. I de rödgrönas iver att komma överens får alla partierna kakor. Att kakorna är drömmar som snabbt kommer att förvandlas till brända smulor när den finansiella verkligheten kommer ikapp dem vill de inte kännas vid.

De rödgröna visar gång efter annan att de inte är mogna att ta hand om Sverige. Det hade kanske kunnat gå om vänsterpartiet lämnats utanför den potentiella regeringen men så är inte fallet. Istället gör de allt de kan för att äta kakan och ändå ha den kvar; de vill för lånade eller icke existerande pengar lova kakor till alla, samtidigt som de skäller ut alliansen för varje förslag de inte tycker är finansierat.

Det är bara att hoppas att väljarna tycker att ansvar och verklighetsförankring är en bättre anledning att rösta på ett parti än drömmar bakade med en politik som mest innehåller luft.

Intressant?

En förbifart runt självstyret

Först är beskedet klart från socialdemokraterna: Förbifart Stockholm ska byggas. Detta trots att vänsterpartiet och miljöpartiet är emot bygget. Att socialdemokraterna skulle få sin vilja igenom var dock, som vanligt, en önskedröm från deras och befolkningens sida. Det dröjde inte många dagar förrän en ny uppgörelse presenterades, där stockholmarna ska folkomrösta om bygget. Uppgörelsen kommer dock inte från vare sig kommun eller landsting. Istället är det, precis som med trängselskatten på sin tid, riksdagen som ska besluta. Genom lag ska stockholmarna tvingas att folkomrösta om bygget och därmed tänker riksdagen sätta det kommunala självstyret ur spel.

Det är inte underligt att jurister protesterar och blir både överraskade och bestörta. Det kommunala självstyret är en del av grundlagen och att inskränka det kommunala självstyret för en enskild del av landet är sannolikt inte möjligt, även om Mona Sahlin hävdar motsatsen. Det enda möjliga sättet vore att formulera en lag som är allmängiltig för alla liknande projekt i hela landet och påtvingar samtliga kommuner och landsting folkomröstningar när det gäller dyra eller på annat sätt omfattande infrastrukturprojekt. Med tanke på miljöpartiets vurm för lokalsamhället och att de driver på för många regionalprojekt som exempelvis Norrbotniabanan, är sannolikheten liten för att en sådan lag läggs på riksdagens bord.

Exakt vad som ska uppnås genom en folkomröstning är oklart. En majoritet både i Stadshuset och bland invånarna i staden är för att bygga Förbifart Stockholm. Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser det möjligen som en seger att få igenom ett krav på folkomröstning, men det är svårt att förstå varför när de har opinionen mot sig. Det enda möjliga är att de räknar med att bygget försenas när lagrådet skickar tillbaka lagförslaget till regeringen, riksdagens utskott skjuter sönder det och domstolar behandlar överklaganden. Oavsett varför de själva ser sig som segrare är dock en sak klar: det är stockholmarna som är uppgörelsens förlorare och på sikt hotas även det kommunala självstyret. Att godtyckligt frånta en region sitt självstyre enbart på grund av att de beslut som fattas där inte faller riksdagsmajoriteten i smaken öppnar för minst sagt tveksam lagstiftning. Den utvecklingen är farlig och måste stoppas innan den får chans att slå rot. Risken är annars att riksdagsmajoriteten sätter sig över det lokala valresultatet och genom lag hindrar sin opposition från att genomdriva sin egen politik i de kommuner och landsting där de vunnit en majoritet. Att på det sättet kringgå lokala väljare är farligt och odemokratiskt. Det kommunala självstyret är inskrivet i grundlagen just för att det inte ska gå att bygga förbifarter runt det.

Läs också: Hans ÅbergKent Persson (2), Magnus AnderssonMaria WallhagerPer AltenbergSeved MonkeAndreas FrobyAnnika BeijbomGulan AvciPeter FribergChrister Sörliden, Runo Johansson, Joakim Hofvander, Johan Hedin, Tomas Agdalen. Måns Back Nilsson håller inte med.

Intressant?

Rödgrön röra om förbifarten

Karta över Förbifart Stockholms föreslagna sträckningÅterigen visar de rödgröna på sin splittring. För en gångs skull är det dock inte vänsterpartiet mot de andra två, den här gången har de sällskap av miljöpartiet och jobbar mot socialdemokraterna. Frågan det gäller är Förbifart Stockholm, där socialdemokraterna vill ha den byggd medan V och MP säger nej. De påstår att projektet är dåligt ur miljösynpunkt och vill istället satsa på kollektivtrafik. Det gör att väljarna, som vanligt, inte vet vad som kommer att hända om den rödgröna röran får makten.

Inom Alliansen är samtliga partier överens om att bygga förbifarten, för att säkra trafiksituationen i Stockholmsområdet och lösa upp alla knutar och problem som finns. En vinst av detta är att utsläppen kan minska och därmed görs miljövinster. Dessutom öppnar förbifarten för potentiella nya förbindelser med buss och på sikt spårvagn eller motsvarande.

Faktum är att argumentationen mot Förbifart Stockholm haltar betänkligt. Förvisso är det sant att trafiken ökar något för varje tillgänglig väg som finns, det ska inte förnekas. Däremot kommer det, om man bygger tillräckligt stor kapacitet i tid, att bli minskad trängsel och därmed mindre utsläpp totalt. Det är dock inte det viktiga felet i argumentationen. Det riktigt allvarliga är att MP argumenterar för att det ska komma till fler miljöbilar och mer kollektivtrafik. Med miljöbilar blir det inte alls samma mängd utsläpp, speciellt inte om man kör elbilar som laddas med el från förnyelsebara energikällor. Dessutom förutsätter en utbyggd kollektivtrafik att man antingen bygger nya spår eller så bygger man vägar som kan ta bussar. Att bygga ut spår är oerhört dyrt. Att köra mer trafik på befintliga spår är inte realistiskt, det är redan mer trafik än de kan hantera egentligen. Att köra bussar på befintliga vägar är inte heller möjligt, eftersom de skulle fastna i de proppar som alltid blir i rusningstrafik. Nuvarande vägar går inte att bygga om för att köra förbindelser effektivt från ena sidan staden till den andra.

Hållbara argument mot förbifarten kräver att man förutsätter att ingen kollektivtrafik kommer att gå på den och att vi inte kommer att gå mot en snabb omställning till miljöbilar för att ersätta vår nuvarande, ohållbara, fossilbrännande bilpark. Miljöpartiet brukar dock inte vara de som tror att det är fallet, utan agerar normalt sett med en framtidstro. Det innebär att de antingen inte har tänkt färdigt om förbifarten och insett hur framtiden för den ser ut, eller så agerar de enbart ur ett populistiskt perspektiv när de motsätter sig byggandet av miljöskäl. Oavsett vilket hoppas jag att de tar sitt förnuft till fånga och inser att det är bättre att ha vägen på plats för att lösa trafikpropparna redan nu, istället för att vänta med att börja bygga den tills miljöbilarna är på plats men inte har någon väg att åka på, tills vi har spårtaxi utan någonstans att köra. Stockholmstrafiken har väntat i snart fyrtio år på den här förbindelsen. Det är dags att stadens akuta trafikinfarkt får sin nödvändiga bypassoperation.

Läs också Folkpartiet liberalerna i Sollentuna, Per Ankersjö, Lotta Edholm, Robert Noord, Mark Klamberg, Seved Monke, Christoffer Fagerberg, Amanda Brihed, Maria Wallhager.

Intressant?

Det kyliga Stockholm

Sergels Torg

Sergels Torg

Stockholm är en fascinerande stad. Två kvällar i rad har jag varit ute och promenerat i centrala Stockholm, från Sergels torg till Gamla stan. Måndagskvällen var spektakulär med en dimma som lägrade sig över staden, vilket gjorde att man fick en illusion av att befinna sig i London när man passerade över Riksbron och såg ut över Riddarfjärden. Det var kyligt, men vackert. Tyvärr hade jag inte med mig kameran, hade jag haft det hade jag bifogat trolska bilder på vyerna.

Tisdagskvällen var bara kylig. Ingen drömsk dimma utan bara kyla och fukt i allmänhet, vilket klädde av Stockholm för mina ögon. Stockholm är en fantastisk stad, men det finns mycket att förbättra vad gäller stadsbilden. Låt oss ta Sergels torg som exempel.

Sergels torg har stor potential. En stor öppen plats, fri från bilar, som skulle kunna vara en människornas plats. Tyvärr är det istället en kylig och ofta vindpinad plats som bara lever upp ordentligt när det är stora torgmöten och manifestationer där. Annars är det mest en plats man passerar förbi på väg någonstans. Att det är så har flera anledningar. En är att det helt saknas bänkar och skyddade platser där man faktiskt kan ta det lite lugnt. Trappan är inte ett fullgott komplement, eftersom det är en genomfartsled såväl som en plats att sitta. Dessutom saknas det grönska – mänskliga och trivsamma platser har nästan utan undantag olika former av grönska, ibland kompletterat med vatten på olika sätt. Dessutom är materialen som använts olika former av betong istället för naturmaterial som trä eller natursten. Att ersätta dagens betongplattor med svart respektive vit sten av någon form skulle göra att känslan för hela platsen blev en helt annan.

På många andra ställen i stan har samma tankesätt varit rådande. Betong och billiga material är det som använts och många platser är planerade för att människor ska passera förbi snarare än stanna och umgås. Dessutom är staden sedan 1960-talet byggd mer för bilar än människor. Det är en tragedi. Därför är den största utmaningen för Stockholms politiker nu att planera om staden så att vi kan göra den till en stad för människor att leva och bo, träffas och umgås i. Inte en kylig stad som agerar som en pittoresk kuliss för bilarna som passerar genom den.

Självklart är det till stor del en fråga om pengar. Därför måste stadens egna medel för stadsbyggnad kompletteras med privata insatser. Genom att låta olika företag och organisationer delta i arbetet med att försköna staden, exempelvis genom att de tar ansvar för närområdet kring sina egna fastigheter, kan staden bli en snyggare och mänskligare plats. Då kan också medel från de gemensamma styras om för att minska trafiken i innerstaden på olika sätt; oavsett om det handlar om ökad kollektivtrafik eller nedgrävda trafikleder och ringleder. Privata-offentliga samarbeten är framtiden för stadsbyggnad och infrastrutursatsningar. Det är dags att på allvar börja använda dem för att driva ut kylan ur Stockholm.

Detta är en av de saker jag tänker driva om jag får chansen att sitta i stadsfullmäktige efter valet 2010.

Intressant?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 030 andra följare