Kategoriarkiv: EU och Europa

Kärnkraften får fortsätta förminska utsläppen ett tag

Tysklands kärnkraftverk har fått förlängd livstid. Politikerna har beslutat att skjuta på avvecklingen i några år. Den extra tiden köper tid för att ställa om elförsörjningen från kol-, gas- och oljeberoende till förnyelsebara energikällor, om politikerna spelar sina kort rätt.

Kärnkraft är en förhållandevis ren energiform, speciellt sett till koldioxidutsläpp. När allt fler talar om hotet från klimatförändringarna borde kärnkraften alltså bli allt mer populär även bland miljökämpar. Av någon anledning är det inte så. Istället fortsätter motståndet mot kärnkraften med oförminskad styrka, trots att alternativet till kärnkraften fortfarande inte är sol, vind och vatten utan kol, olja och gas. Hårdnackat kärnkraftsmotstånd måste därmed anses antingen dumdristigt eller naivt – antingen bryr man sig inte om att koldioxidutsläppen kommer att öka när kärnkraftverk stängs, eller så är man naiv nog att tro att industrin antingen kommer att lägga ner eller trolla fram förnyelsebar energin ur rockärmen.

Beskedet att Tysklands kärnkraftverk får leva ytterligare ett tag är därför i högsta grad välkommet. Tyskland är redan idag en stor konsument av fossila bränslen i sin elproduktion, något som inte är hållbart ens på kort sikt, än mindre i längden. Beroendet av rysk gas är dessutom en dålig idé politiskt. Omställningen till förnyelsebar energi har inte gått i den takt den måste och en avveckling av den tyska kärnkraften hade därför lett till ökade utsläpp. För tillfället behövs kärnkraften, det råder ingen tvivel om detta.

Invändningarna mot problemen att ta hand om kärnavfallet är givetvis värda att ta på stort allvar, trots att kärnkraften behövs. Det stora problemet är dock inte tekniken utan den politiska viljan att placera uttjänt kärnbränsle även på platser där väljarna inte gillar det. Så länge politiken inte tar ansvar kommer kärnavfallet också att vara ett problem. På samma sätt är det med förnyelsebara energikällor. Vindkraftverk och annat tar plats och syns, om det råder det inga tvivel. Just vindkraftverk måste dessutom synas extra bra, eftersom de blåsiga platser där de gör nytta också är sådana som inte är omgivna av skyddande barriärer som skog eller berg. Så länge kärnkraftsmotståndarna också är motståndare till de synliga ingrepp i naturen som vindkraftverk innebär – och så länge politikerna är alltför rädda för dem för att köra över dem – kommer energipolitiken alltså att sitta i en rävsax. Vilket energislag de än väljer, kommer de att göra sig till ovän med människor – och oftast med samma individer dessutom.

Om de tyska politikerna fortsätter att gripa initiativet har de chansen att visa en alternativ väg Genom att behålla kärnkraften ett tag till kan de se till att trycka vindkraftverk med flera rena energikällor genom planprocessen och ha dem på plats redan den dagen kärnkraften läggs ner. Det hade inte gått med den tidsplan som fastslagits tidigare. Vad som krävs är då politisk vilja, i samarbete med riskkapital som är villigt att satsa på både utbyggnad av kraftverk baserade på befintlig teknik och utveckling av nya tekniska lösningar. En historisk tillbakablick inbjuder inte till optimistiska förhoppningar på detta område, men om det är något vi lärt oss av historien så är det att även om den ofta upprepas, händer det med jämna mellanrum att någon vågar tänka nytt. Förhopppningsvis är förbundskansler Merkel en av de nytänkarna som världen så väl behöver.

Intressant?

Visionär söndag

Efter att ha varit ute och rest i Europa har jag blivit inspirerad att skriva en vision för framtiden, en vision om ett Europa och på sikt en värld utan gränser.

EU-flagga och svensk flaggaDen Europeiska Unionen är en fantastisk skapelse, trots sina många praktiska fel och brister. Idag kan vi resa i större delen av vår kontinent utan pass tack vare Schengen. Vi kan betala med samma valuta i många länder tack vare EMU. Vi har rätt att bosätta oss och arbeta i vilket som helst av unionens medlemsländer. Listan över fördelar kan göras lång.

Den som reser utanför de länder som ingår i alla dessa samarbeten påminns dock snabbt om att inget är perfekt ännu. Efter att själv ha rest från Sverige – medlem i EU och Schengen men inte i EMU – till Skottland – medlem i EU men varken i Schengen eller EMU – via ett land som är medlem i allting, visas kontrasterna tydligt. Passkontrollen mellan Stockholm och Amsterdam var högst begränsad och i praktiken hade det för min del räckt med mitt ID-kort, eftersom det är giltigt inom hela Schengenområdet. När vi reste vidare till Storbritannien var det däremot passkontroller på flera ställen och längst kö var det i kontrollen när vi kom till Glasgow. I Amsterdam kunde man också betala med den gemensamma valutan Euron, något som inte är vare sig svenskar eller britter förunnat.

Allting blir så mycket lättare med samarbeten och gemensamma lösningar, det har visats gång efter annan i exempelvis näringslivet. Internationella standarder sätts för att underlätta för vanliga människor, oavsett om det gäller pappersstorlekar, måttsystem eller frihandelszoner. Vore det inte bra om vi kunde sätta fler internationella standarder, så det blev lättare inte bara att samarbeta med andra länder utan också att resa till och från dem?

Jag ser framför mig ett Europa och på sikt en värld, där gränser allt mer suddas ut för att på sikt försvinna. Gränser är linjer ritade på ett papper eller möjligen, numera, i ett kartprogram på en dator. Ofta är de inte ens speciellt bra ritade och skiljer mellan folk som delar kultur och språk, medan andra inkluderas utan att egentligen förstå vad de gör där.En gräns mellan Indien och Kina ritades med en alldeles för tjock penna för en massa år sedan, vilket gör att det fortfarande tvistas om exakt var gränsen går. Felmarginalen är någon mil eller två åt endera hållet. Den som tittat på en karta över Afrika inser rätt snart att någon tröttnade rätt snabbt på att dra naturliga linjer och istället plockade fram linjalen.

Låter dessa linjer som tillförlitliga källor att grunda viktiga beslut på, så som vem som har rätt att resa vart eller vem som har rätt att arbeta i en viss stad?

Gränser mellan kulturer är i bästa fall suddiga blyertsstreck. Varför skulle då våra konstruerade gränser ha betydelse? I min vision av världen avspeglas det i kartorna. Gränser är indelningar efter administrativa områden, inte efter länder som kan sluta sig mot omvärlden. Kulturer och språk är mer naturliga baser för kartor än de gamla nationerna, som istället ses som kuriösa inslag från en mer primitiv historia. Människor, varor, tjänster och information färdas fritt över hela världen utan att riskera strafftullar, censur, avlyssning eller handelshinder. Människor lever fria och utan inskränkningar baserade på geopolitik, eller att för den delen på att franska bönder känner sig hotade av bättre och billigare spannmål från utvecklingsländer.

Min vision är en värld med öppna gränser och fri rörlighet för alla människor. Jag hoppas att jag hinner få uppleva den världen, åtminstone embryot till den, inom min livstid.

Intressant?


Lite rätt, resten rött

Vänsterns attityd till europasamarbetet är skeptisk, för att inte säga fientlig. Vänsterpartiet vill utplåna unionen och deras syn på eurosamarbetet är svår att ens beskriva i artiga termer. Samtidigt finns det tydligen en rörelse på vänsterkanten som stödjer tanken om ett enat Europa, inklusive en gemensam valuta. Däremot är deras förslag till förändringar fortfarande ett hot mot en fungerande union.

I finanskrisen spår har många tidigare europavänner distansierat sig från framför allt euron. Varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin har velat visa stöd för euron, sannolikt av rädsla för kortsiktiga svängningar i opinionen. Sin vana trogen har däremot Folkpartiet liberalerna fortsatt att vara tydliga med sitt krav på en ny folkomröstning om medlemskap i EMU. Detta faktum får ett antal europavänliga vänsterdebattörer att i en debattartikel konstatera att de numera är eniga enbart med Jan Björklund, något som antagligen är en väldigt underlig känsla för dem. Å andra sidan konsterar de sedan raskt att det är det enda de är överens om. Hemska tanke om någon på andra sidan blockgränsen faktiskt kunde ha rätt om mer än en sak…

Det är överraskande men uppfriskande att dessa vänsterdebattrörer ansluter sig till den europeiska rörelsen. De håller med om det som vi länge har konstaterat och argumenterat för, nämligen att euron är ett projekt som både stärker freden och ekonomin i Europa. Tyvärr är de fortfarande färgade av en misstro mot att en fri ekonomi faktiskt kan fungera och lägger därför fram ett antal förslag som skulle underminera den grund som krävs för att valutasamarbetet och den inre marknaden ska kunna fungera i praktiken. Deras föreslagna tobinskatt på valutaöverföringar skulle minska handeln och därmed den ekonomiska utvecklingen i Europa. Förslaget att öka offentliga investeringar som svar på ökad arbetslöshet är en kortsiktig lösning som driver upp de offentliga skulderna. Deras krav på ”en lägsta skattenivå i de nationella skattesystemen för högavlönade, förmögenhets-, bolags-, kapital-, mervärdes- och miljöskatter” skulle skrämma bort investerare och kapital och göra Europa till ett bakvatten i den globala ekonomin.

Europasamarbetet är bra och Sverige bör snarast gå med även i EMU, därom är vi överens. För att det ska fungera går det dock inte att anta de andra kraven som förs fram i debattartikeln. I vänsterns föreslagna europaparadis skulle européerna få bekosta gratis utbildning till människor från både Europa och övriga världen, men sedan se frukterna av utbildningen hamna i andra länder där det lönar sig att utbilda sig och att arbeta, länder där det finns god tillgång på riskkapital som kan förverkliga företagsdrömmarna som människor har. De européer som inte själva kunnat skaffa sig en högre utbildning eller av olika anledningar inte kunnat flytta, skulle därmed få betala dyrt för den övriga världens välstånd. Deras egen ekonomiska utveckling och därmed levnadsstandard skulle också begränsas av handelsfientliga åtgärder som tobinskatten.

Lösningen är inte mer statlig och överstatlig reglering och kontroll av ekonomin, nya handelsfientliga åtgärder, begränsningar i den fria rörligheten eller fler straffskatter på kompetens och drivkraft. Istället är nyckeln till ett framgångsrikt Europa att vi gemensamt sänker skatterna för att på så sätt öka den ekonomiska tillväxten och därmed skatteintäkterna, öppnar gränserna inom Europa och ut mot omvärlden, stimulerar tillväxt och uppmuntrar människor att förverkliga sina drömmar. Det måste löna sig att anstränga sig, det måste löna sig att skaffa sig en utbildning och det måste finnas goda anledningar för människor att förvalta sitt kapital inom Europas gränser.

Vi måste en gång för alla slå fast att skatter finns till för att gemensamt finansiera nödvändig offentlig verksamhet, inte för att utjämna inkomstskillnader.

Om vi straffar dem som tjänar pengar på att vara duktiga och kompetenta uppnår vi inte höjd levnadsstandard för alla människor. Tvärtom så är nyckeln till ekonomisk utveckling – en hållbar sådan – att vi låter människor lyckas och att de får behålla en nästan lika stor del av sin kaka som dem som inte tjänar lika mycket. Människor motiveras av belöningar av olika slag. Straff har aldrig fungerat som motivationshöjare och kommer aldrig att göra det heller.

Europasamarbetet och euron har många fördelar, för alla Europas invånare. Några i vänstern har insett detta. Nu återstår bara att övertyga resten av vänstern om det, samt att få hela vänsterblocket att inse att alla tjänar på att vi inte bestraffar utbildning, prestation och kompetens.

Intressant?

Hur de än vänder sig…

EU påverkar vardagen för alla människor inom unionens gränser. Dessutom ligger beslut i EU till grund för många av de beslut som ska fattas i nationella, regionala och lokala parlament. Trots det har de rödgröna länge inte lyckats presentera någon gemensam EU-politik, mycket på grund av att de tre partierna inte är överens i sakfrågorna. Igår kom dock det av många efterlängtade dokumentet, ett dokument som visar på en förhållandevis ansvarsfull EU-politik för att komma från de rödgröna, men som också direkt väckte tal om svekdebatt och valförlust från vänsterhåll.

Lars Ohly, Mona Sahlin och Peter ErikssonDet europeiska samarbetet har på de 15 år Sverige varit med i unionen utvecklats till vår starkaste politiska arena när det gäller påverkan internationellt. Med sina 500 miljoner invånare och starka medlemsländer blir en gemensam EU-linje en stark påverkan i det internationella samfundet. Trots det saknades Europa helt när oppositionen presenterade sin gemensamma utrikespolitik. Många undrade varför och verkar äntligen ha fått sitt svar: de rödgröna har ett eget dokument om EU-politiken, ännu inte antaget men utkastet presenterades av DN under söndagen. Politiken som beskrivs i dokumentet är förvånansvärt ansvarsfullt för att komma från oppositionen, men förklaringen är enkel: det är till stora delar socialdemokraternas egen EU-politik, kryddad med extra miljöfrågor, som återfinns i texten.

Miljöpartiet har på senare tid ”accepterat” EU – vilket resten av medlemsländerna säkert är väldigt tacksamma för – men vänsterpartiet har fortfarande ett hårt krav på utträde i sitt partiprogram. Hur dessa kritiska partier ska kunna gå med på den politik som nu föreslås är inte helt lätt att förstå. Det tog inte heller lång tid från det att dokumentet presenterats till det att vänsterns debattörer började tala om svekdebatt och valförlust i höst. Läser man inlägg och kommentarer får man intrycket av att de flesta vänsterpartister – som inte själva tänkt sig en politisk karriär inom ramarna för det rödgröna samarbetet – anser att samarbetet mellan de tre partierna bara är acceptabelt om vänstern inte måste göra några kompromisser, åtminstone inte om några centrala frågor. När en gemensam EU-politik presenteras som inte innebär krav på unionens upplösning, visar sig många vänsterpartister vara villiga att stanna hemma på soffan eller rösta på socialistiska partiet istället för att stödja de rödgröna.

Oppositionen har säkerligen länge förstått att det krävs en gemensam EU-politik för att kunna styra Sverige. Utan klara riktlinjer om hur man ska förhålla sig till unionen blir det omöjligt att styra ett land som är medlem. Med opinionsundersökningar som visat övertag för alliansen har det blivit ännu viktigare att ta fram en komplett valplattform som kan övertyga väljarna om att de rödgröna har vad som krävs för att styra landet. Antagligen har de slitit sitt hår för att komma fram till en sådan politik som stämmer överens med verkligheten samtidigt som den kan accepteras av de tre partiernas medlemmar och väljare. De har inte lyckats. Vad de har presenterat är en politik som innehåller stora brister men som ändå är anpassad efter hur verkligheten ser ut. Det innebär att det verklighetsfrånvända vänsterpartiet kommer att få problem att sälja in överenskommelsen till sina väljare, trots eller kanske på grund av att vänsterpartiet tidigare fått styra och ställa väldigt mycket i det rödgröna samarbetet.

Det är tydligt att de rödgröna har problem. De tre partierna har mellan sig så stora klyftor att det visar sig allt mer omöjligt att ha en gemensam linje. Alliansens fyra partier har haft lätt att komma överens om de grundläggande frågorna och några av varje partis hjärtefrågor har också kommit med i den gemensamma politiken. Utöver det har frågor som exempelvis könsneutrala äktenskap lösts i riksdagen, precis på det sätt en demokrati bör fungera under en koalitionsregering. Vad gäller EU-politiken är man överens om det mesta utom när det ska folkomröstas om EMU. Oppositionen kommer däremot att få svårt att använda samma teknik om de vinner höstens val. De frågor de inte kan komma överens om är nämligen så grundläggande att det skulle innebära regeringskris varje vecka om respektive parti skulle söka sig till andra partier i riksdagen för att hitta stöd för sin politik. De rödgröna har konstaterat att de inte är trovärdiga som regeringsalternativ om de inte på förhand talar om vilken politik en rödgrön regering tänker bedriva. Samtidigt är de inte trovärdiga för sina egna väljare om de kompromissar för mycket med sin egen politik. Slutligen ligger framför allt vänsterpartiets politik så långt från de andra partiernas att de enda möjliga kompromisserna betyder för stora avsteg från de viktiga frågorna för antingen vänsterpartiets eller de andra partiernas väljare.

Hur de än vänder sig har de rödgröna alltid Ohly där bak.

Intressant?

Facebook – ett hot mot den mentala hälsan?

Det europeiska samarbetet innebär många fördelar för Europas länder. Ibland får man dessutom sig ett gott skratt från diverse parlamentarikers uttalanden. Tyvärr fastnar skrattet ibland i halsen. MEP Childers uppmaning om att lagstifta om Facebookanvändning tillhör ett av de förslag som först väcker löje men sedan oro.

Kommer kommissionen att lägga fram förslag för parlamentet för att ta itu med detta växande hot mot EU-medborgarnas psykiska hälsa? Den frågan ställer europaparlamentarikern Nessa Childers från den socialdemokratiska partigruppen. Folkhälsa är en klassisk socialdemokratisk fråga så det låter ju inte så konstigt. Det som gör frågan skrattretande, oroande och obegriplig är att hotet mot den psykiska hälsan är Facebook.

Childers, som själv använder Facebook och också på sin hemsida uppmanar andra att följa henne där, är oroad över att Europas medborgare inte ska kunna hantera sitt Facebookanvändande. Istället för en ”sund” användning, typ att kolla sin sida en eller två gånger i veckan, anser hon att många känner ett tvång att fly från verkligheten och in i Facebook-världen. Exakt var detta ”tvång” börjar är oklart, men om hon anser att en eller två gånger i veckan är normalt så har antagligen ganska många i Europa vid det här laget lämnat den verkliga världen långt bakom sig. Det är få användare som inte är inne på sin facebooksida varje dag, helt enkelt eftersom många inbjudningar till fester och annan intressant kommunikation numera går den vägen istället för via mail eller sms.

Childers fråga till kommissionen är produkten av en total oförståelse och rädsla för fenomenet Facebook. Det är inte heller något ovanligt. Politikers första reaktion när det gäller något nytt som de inte förstår, är att föreslå lagstiftning som begränsar detta nya. Beteenden som de själva inte förstår eller tycker om ska lagstiftas bort, även om de inte är skadliga. Det som de själva inte kan ta till sig, ska inte heller andra få hålla på med. Det är klassiskt moralistiskt beteende och tyvärr alltför vanligt i politiken.

I vanliga fall skulle frågan enbart väcka löje och det är vad den förtjänar. Tyvärr har kommissionen visat sig sakna förståelse för den digitala verklighet som många vanliga människor idag lever i. De olika integritetskränkande lagstiftningar som gång efter annan läggs fram i EU har med all önskvärd tydlighet visat att politikerna och medborgarna lever i olika verkligheter. Kommissionen och andra i den politiska eliten verkar ha svårt att förstå att Facebook och andra onlineverktyg inte är separata verkligheter man flyr in i, utan en del av det vanliga sociala och professionella umgänget som pågår även utanför de kanalerna. Speciellt Facebook är för många ett sätt att ha kontakt med människor man känner, men inte bor tillräckligt nära för att träffa dagligdags. Istället för att ringa eller skriva brev, skriver man till varandra eller spelar spel tillsammans online. Inte sällan kan man samtidigt umgås med flera olika personer samtidigt via olika kanaler, inklusive telefon eller för den delen IRL [in real life].

Förhoppningsvis kommer kommissionen att förstå det absurda i att ens överväga lagstiftning om Facebookanvändning. Förutom det faktum att användandet av Facebook inte är farligt på det sätt som Childers tror och därmed inte borde vara föremål för lagstiftning, finns det oöverstigliga problem i att praktiskt genomföra lagstiftningen.

Eftersom Childers inte vill förbjuda användningen, utan enbart det skadliga, beroendelika användandet, går det inte att förbjuda Facebook i sig. Istället handlar det om att på något sätt kriminalisera överdriven användning. Det kräver att antingen Facebook, datortillverkarna, internetoperatörerna eller programvaruföretagen någonstans placerar en spärr som inte tillåter användning mer än en viss tid om dagen, i veckan eller liknande. Med tanke på att de flesta är inloggade på Facebook trots att de inte ens är hemma, kommer en sådan spärr inte att fungera för att reglera användandet. Dessutom är det ett stort ingrepp i den personliga integriteten att på ett sådant sätt reglera människors datoranvändande. Inga andra möjliga lösningar innebär mindre kränkningar av den personliga integriteten, snarast tvärtom.

Då det varken finns en grund för reglering med hänvisning till folkhälsan, eller en praktisk möjlighet att genomföra en begränsning i användadet av Facebook, finns det inget annat att göra för kommissionen än att besvara Childers fråga med ett enkelt ”nej”.

Intressant?

Farlig utveckling i EU

Lissabonfördraget har vållat såväl EU-kommissionen som rådet huvudvärk, när parlamentet använt sin makt att säga nej till förslag de inte gillar. Det tydligaste exemplet är SWIFT-avtalet och ACTA-förhandlingarna, där parlamentet gick emot kommissionens med hänvisning till bland annat integriteten. Tyvärr har inte alla integritetskränkande förslag förkastats och ett av de senaste har till och med kommit från parlamentet. Utvecklingen är oroande och i förlängningen farlig.

EU-kommissionen har haft en jobbig vår. Först blev de tvingade av parlamentet att ta med sig ett krav på ökad öppenhet till ACTA-förhandlingarna, ett krav som de visste var på direkt kollissionskurs med USA. Sedan fick de börja om med SWIFT-avtalet eftersom det inte ansågs tillräckligt rättssäkert. Återigen hamnade kommissionen i situationen att försöka jämka samman krav från USA som gick stick i stäv med kraven från parlamentet. Kommissionen måste ha börjat fundera på om det egentligen var en bra idé att ge parlamentet så mycket makt, plötsligt hade de ju någon som kunde protestera mot dumheterna de hittade på.

Tyvärr har nu olika delar av EU lyckats kränga fram nya integritetskränkande avtal. På tapeten den senaste tiden har varit ett förslag från parlamentet, bland de svenska parlamentarikerna enbart undertecknat av Alf Svensson (KD), som går ut på att lagra sökord och ip-adresser. Syftet med den nu antagna skrivelsen är ”att barnpornografi och sexuella trakasserier över nätet kan bekämpas”. Initiativtagaren till skrivelsen vill att internetanvändare ska kunna vara anonyma gentemot varandra men att myndigheterna alltid ska veta vem man är. Han säger sig samtidigt vara emot censur. Risken för missbruk från myndigheters sida verkar inte ha passerat hans tankebanor, trots att han som italienare borde känna till riskerna för korruption och maktmissbruk.

Förutom det som pågår i parlamentet har också kommissionen och rådet arbetat hårt. De har tagit fram en mall för hur medlemsländerna, om de så vill, kan börja åsiktsregistrera människor med åsikter som godtyckligt kan definieras som extrema. Den här gången har man försökt att kringgå parlamentet genom att inte göra det till ett tvingande direktiv utan bara en frivillig mall som kan anpassas till respektive lands behov. Hur det europeiska rådet kan sanktionera åsiktsregistrering i medlemsländerna och till och med förse dessa med mallar för hur det kan gå till, är obegripligt. En av de grundläggande mänskliga rättigheterna är åsiktsfriheten, en av de rättigheter som står inskrivna i Europakonventionen. Åsiktsregistrering kan inte vara annat än ett brott mot denna rättighet och om något land väljer att faktiskt implementera rådets mall, borde de dagen efter hitta ett brev med en stämningsansökan från europadomstolen på frukostbordet.

EU-parlamentet har visat sig kunna stå starkt i integritetsfrågan flera gånger på senare tid. Hur ledamöterna plötsligt lyckas glömma bort detta är obegripligt. Rådets agerande är däremot fullt förståeligt, de har hittat ett sätt de tror ska kunna ta dem runt det trilskande parlamentet. Förhoppningsvis visar det sig att det i åtminstone detta fall inte fungerar. Oavsett är det en obehaglig utveckling att parlamentet och övriga EU-institutioner börjar falla tillbaka i gamla hjulspår, spår som många trodde att unionen äntligen hade lyckats köra upp ur. Det är nu upp till integritets– och människorättsrörelser i samtliga EU-länder att fortsätta ligga på för förändring, att än en gång hjälpa till att dra upp EU ur hjulspåren och in på en ny väg stenlagd med fundamentala och okränkbara mänskliga rättigheter.

Intressant?