Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

De grönrödas vrickade logik

86 % av befolkningen skulle jobba lika mycket om de fick sänkt skatt. Det tolkar de grönröda som att jobbskatteavdraget inte leder till fler jobb. Logiken är bristfällig men säger en hel del om oppositionens sätt att tänka.

Den grönröda oppositionen har lämnat frågan öppen när det gäller hur de vill skapa fler arbeten. Politiken som presenterats har hittills snarast varit ett hot mot fler arbeten än en hjälp. För att rätta till det presenterar de idag sin gemensamma jobbpolitik i en debattartikel i DN. Den som hoppats på bra svar och nya idéer för hur fler ska komma i arbete blir dock besviken. Större delen av deras program handlar om att staten ska betala för fler jobb genom fler jobb i välfärdssektorn, stöd till nya bostäder och investeringar i klimatsatsningar.

Satsningar på utbildning, samma sak som alliansmajoriteten anser är avgörande för svensk konkurrenskraft, ingår i programmet men satsningen handlar bara om fler platser istället för anpassningar till vilka utbildningar som behövs för att få fler i arbete och satsningar på kvalitet. Sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och för dem som anställer arbetslösa ungdomar ingår också, satsningar som är snarlika de satsningar alliansen redan genomfört. Skillnaden är att alliansen sänkt arbetsgivaravgiften för alla unga, inte bara dem som varit arbetslösa en viss tid.

Den stora nyheten i de grönrödas debattartikel är dock inte deras politik. Istället avslöjar de mycket om sitt sätt att tänka och vad de uppfattar som logiskt resonemang. Det förskräcker, men förklarar också mycket.

Oppositionen har gjort en undersökning där de bland annat frågat människor om de kommer att jobba mer, mindre eller lika mycket om de får sänkt skatt. 86 % säger att de skulle arbeta lika mycket. Dessutom visar undersökningen att ”fem procent säger att de faktiskt skulle arbeta mindre med ytterligare skattesänkningar. Bara fyra procent uppger att de skulle jobba mer”.

Utifrån detta drar oppositionen slutsatsen att skattesänkningar inte leder till fler jobb. Det är inte logiskt utifrån givna data. Istället är den logiska slutsatsen att skattesänkningar ökar sysselsättningsgraden. Om fem procent skulle arbeta mindre betyder det att andra måste göra deras jobb, vilket ökar arbetstillfällena. Om de flesta skulle arbeta lika mycket men ha mer pengar att själva bestämma över efter att skatten dragits, kommer fler att konsumera lite extra och därmed öka antalet arbetstillfällen genom ökade köp av tjänster och produkter. Dessutom kommer fler människor att sätta av pengar i eget sparande, något som kommer att hjälpa människor att klara akuta privatekonomiska kriser. Svenskarna är idag bland de sämsta i västvärlden på att spara och är därmed mer utsatta för ekonomiska problem än andra länders medborgare.

De grönröda drivs av en vänsterpartistisk världsbild i stor utsträckning, en världsbild där höga skatter är en bra sak för att de ger mer statlig kontroll över de ekonomiska medlen. Skattepolitiken ska inte skapas utifrån vetenskapliga förutsättningar utan vetenskapen ska anpassas för att bevisa att höga skatter är det enda rätta.

I sin jakt på bekräftelse har de grönröda länge varit villiga att gå långt vad gäller att feltolka resultat och dra slutsatser som i bästa fall är långsökta. I dagens debattartikel är det dock första gången de hoppas att väljarna inte ska kunna läsa vad som faktiskt står, första gången de svart på vitt presenterar sina resultat och sedan drar en diametralt motsatt slutsats mot vad varje logisk analys skulle göra. Antingen tror de att väljarna blint litar på allt de säger utan att ifrågasätta, eller så är de numera så övertygade om att de har rätt att de inte själva ser bristerna i resonemanget. Oavsett vilket visar de med all önskvärd tydlighet varför de inte är lämpade att styra Sverige efter valet i höst. Valet är långt ifrån avgjort och det är i princip dött lopp i opinionsmätningarna, men plötsligt har läget för alliansen, genom en enda debattartikel från de grönröda, blivit mycket mer gynnsamt.

Intressant?

Om obligatoriska försäkringar

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin gick i taket när Jan Björklund nyligen krävde att a-kassan skulle bli obligatorisk och statlig. Hon kallade det bland annat ”en attack mot den svenska modellen” att ta ifrån facken ansvaret för a-kassorna. En obligatorisk a-kassa administrerad av facken är antagligen inget LO skulle bli så hemskt ledsna över, även om Lundby-Wedin i sina kommentarer istället uppmanar Björklund till att göra a-kassan mer attraktiv genom exempelvis höjda ersättningsnivåer. LO ser nämligen a-kassan som ett sätt att knyta människor till ett fackmedlemskap och det är självklart att en statlig a-kassa då framstår som ett stort hot. Istället för att göra det attraktivt att vara med i facket, gör man det attraktivt eller obligatoriskt att vara med i en a-kassa som samtidigt kräver eller uppmuntrar till ett medlemskap i facket.

Vad som fascinerar är att facket verkar tycka att de ska ha laglig rätt till monopol på a-kassor. Det systemet liknar inget annat i samhället. Andra delar av socialförsäkringssystemet administreras av det offentliga, antingen på statlig nivå eller lokalt. Dessutom anses det för närvarande vara fel att människor har rätt att ta ut exempelvis en privat sjukförsäkring som komplement till den allmänna – obligatoriska – sjukförsäkringen. Hur det kommer sig att a-kassan ska särbehandlas är oklart utifrån ett samhälleligt perspektiv. Att så ändå är fallet beror helt enkelt på att facket skulle ha för mycket att förlora på att inte få ha kvar den och att facket har väldigt nära förbindelser med det parti som suttit i regeringsställning mer än något annat under efterkrigstiden.

Något som skiljer a-kassan från övriga socialförsäkringar är dock att avgiften beror på risk och inte betalas på skattsedeln. Vissa skulle säkerligen använda detta som ett argument för att även en obligatorisk a-kassa ska ligga utanför statens administration. Argumentet håller, men det ger inte naturligt att det är facket som ska administrera den, åtminstone inte med ensamrätt. Det finns nämligen en annan, lagstadgat obligatorisk försäkring i Sverige; trafikförsäkringen. Den försäkringen kan hanteras av alla försäkringsgivare som har tillstånd. En obligatorisk a-kassa borde med andra ord hanteras på samma sätt. Det torde inte råda några tvivel om att försäkringsbolag har bättre kunskaper när det gäller att bedöma risker och ersättningar än både stat och fackföreningar. Samtidigt skiljer sig a-kassan genom att statliga pengar går in i systemet, vilket skulle kunna vara ett argument för att staten också ska administrera den. Ingenstans hittar vi däremot några argument för att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ska hanteras av facken med ensamrätt.

Exakt hur a-kassan ska lösas i framtiden vet vi inte. Moderaterna avvaktar tills de kan träffa en överenskommelse med socialdemokraterna, något som antagligen inte kommer att hända så länge facket har direkt inflytande över det socialdemokratiska partiet. Istället kommer Alliansen och eventuellt miljöpartiet vara tvungna att tillsammans ta de första stegen mot en förändring. När den väl är på plats kanske den accepteras och till och med gillas av både facket och socialdemokraterna. Innan det skett kommer de däremot att med näbbar och klor försvara ett system som de själva har allt intresse av att behålla, oavsett om det är det bästa systemet för dem som ska få ersättning ur det.

Mot denna bakgrund fyller Jan Björklunds krav en viktig funktion: det sätter press på övriga partier att börja titta på a-kassan och tvingar dem att börja överväga förändringar även utan socialdemokraternas samarbete. Det är också den enda möjliga vägen att gå, för hur många förändringar har genomförts i frivilligt samarbete med en part som har allt intresse av att inget förändras?

Intressant?

Logisk inställning från handelssidan

Avtalsrörelsen är i full gång och konfliktvarslen har börjat regna, som vanligt. Då är det uppfriskande att se att Svensk Handel återigen tänker ta initiativet för att förhindra en påskstrejk inom handeln. Precis som Svensk Handels vd Dag Klackenberg säger, bygger idén om att industrifacken ska vara normerande på att de faktiskt kan komma överens. Om de drar ut på tiden kommer andra branscher att tröttna och skriva egna avtal som de själva anser rimliga. Samma sak försökte Klackenberg göra förra gången det var avtalsrörelse, men då kom det ett veto från Svenskt Näringsliv vilket tvingade handelsanställda att gå ut i konflikt, trots att de var fullständigt överens med sin arbetsgivarpart. Rent utsagt idiotiskt.

I år kommer vi förhoppningsvis att få se en annan utveckling. Industriavtalet drar åter ut på tiden och hotet om konflikt växer. Hinner man inte innan handeln skriver sina egna avtal, kommer det att bli svårt att än en gång köra över handelns parter. För tre år sedan hade industrin fortfarande en stark ställning. Idag börjar fler och fler inse att det inte är den traditionella tillverkningsindustrin som är den primära motorn för tillväxten. Istället är det olika former av tjänster som driver tillväxtutvecklingen i allt högre grad och som framöver kommer vara den primära industrin i Sverige. Att då hålla fast vid en gammal ordning kommer att bli allt svårare.

Till detta kommer att vi behöver ställa om värderingen av olika arbeten i Sverige. Kommunal har försökt att få upp sina löner jämfört med andra sektorer, men har ännu inte lyckats. Speciellt industrifacken är väldigt ovilliga att ge mer pengar till yrken som tar hand om människor och finansieras med offentliga medel. Istället håller industrifacken hårt på att de ska vara normerande. En orimlig hållning enligt mitt tycke, inte bara för att kommunals yrken ofta domineras av kvinnor och att det därmed är en jämställdhetsfråga, utan också för att olika former av omsorgsyrken borde vara bland de högst värderade av de yrken som inte kräver högskoleutbildningar och studielån. Att exempelvis sjuksköterskor dessutom har just högskoleutbildning och studielån gör ju att deras löner borde uppvärderas ännu mer.

Istället för att hålla fast vid gamla föreställningar till varje pris, borde varje sektor få större förhandlingsutrymme att skriva avtal som överensstämmer med dels vad som är rimligt att ge i lön utifrån en modern samhällsekonomi och dess prioriteringar, dels vad marknaden faktiskt är villig att betala för en viss typ av tjänster. Jag är övertygad om att lönerna för exempelvis många kvinnodominerade yrken skulle höjas jämfört med manligt dominerade yrken som tillverkningsindustri och byggsektorn om så blev fallet. En stor bromskloss när det gäller mer jämställda löner idag är nämligen industrifackens konservativa inställning till hur lönebildningen ”ska” vara.

Intressant?

LAS: Intet nytt under solen

Det är intressant att se hur debatten om LAS fortsätter att harva i exakt samma hjulspår som tidigare. Idag har Christer Ågren, vice VD Svenskt Näringsliv, ett inlägg på Brännpunkt där han förklarar enkelt och tydligt varför LAS hindrar ungdomar från att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det finns ett enda motargument från LAS-kramarna: att man kan göra undantag från LAS om man förhandlar med facket och att det skulle vara snarare regel än undantag. Tyvärr stämmer det inte med verkligheten. I verkligheten är det ungdomar, som kom in sist, som också åker ut först. Det är en av de viktigaste orsakerna till den otroligt höga ungdomsarbetslösheten vi har i Sverige. Det finns andra orsaker också, självklart, men LAS  är en av de mest avgörande.

Problemet är inte visstidsanställningar, vilket LO verkar tro. Nej, visstidsanställningar gör att unga får arbetsmarknadserfarenhet, något arbetsgivare vill att de ska ha. Inte heller är det brist på arbetsmarknadsutbildningar. Vad vi måste göra för att få ungdomar i arbete är att få bort muren som LAS innebär, att skapa möjligheter för praktik- och lärlingstjänster, att reformera arbetsförmedlingen från grunden (t.ex. genom att konkurrensutsätta den som man gjort i flera andra länder med goda resultat) och se till att skolan faktiskt lär ut vettiga kunskaper som hjälper unga att klara sig i samhället.

Tänk om LO och deras partipolitiska gren kunde förstå det.

Intressant?

Fler i arbete kräver ibland flytt

Hanne Kjöller har retat gallfeber på diverse socialister, socialdemokrater och allmänna vänstermänniskor genom att säga att arbetsförmedlingens tjänstemän borde följa de lagar som riksdagen har stiftat.

Ja, du läste rätt.

Arbetssökande i Sverige ska enligt lagen söka jobb inom andra yrken än det som de just lämnat och dessutom i andra delar av landet än just där de bor. Tyvärr finns det idag väldigt få sanktionsmöjligheter om man inte följer dessa regler, vilket också gör att väldigt få faktiskt följer dem.

Om man vill få människor i arbete är det rätt naturligt att man uppmanar människor att söka de arbeten de är lämpade för, oavsett vilket yrke de hade innan eller var i landet jobben finns. Det är uppenbart att det inte alltid finns bra kandidater till jobben på just den ort där jobben finns. Vissa orter, som Kiruna, är skapade helt genom att människor flyttat dit för att det fanns arbete att få. Om målet är att så många som möjligt ska få arbete, och att så få arbetstillfällen som möjligt ska stå tomma, måste man inse att man ibland måste få människor att flytta eller pendla. Jobben kommer inte att skapas precis där man vill, de kommer där de behövs. Dessutom kan inte alla bli artister eller tv-producenter. Vissa måste försörja sig som städare eller varför inte på såna yrken jag haft; lagerarbetare och servicetjänster via telefon.

Trots det protesterar bloggvänstern på olika håll. Det är nästan inte ens värt att bemöta deras protester, eftersom de mer eller mindre går ut på att alla ska få jobba med exakt vad de vill och så länge de inte kan det ska de få ersättning från staten. Som Hanne Kjöller skriver är medborgarlönen redan införd mentalt hos många. Vänstern drar dock slutsatsen att man då ska införa den på riktigt. Min slutsats är snarare att man ska förklara varför det är ohållbart och varför människor måste börja ta eget ansvar, om de ska klara sig i samhället och framför allt i den allt mer globaliserade världen vi lever i. Ett annat argument mot att flytta för jobb är tydligen att det ändå inte finns jobb till alla. Varför ska man inte få så många som möjligt i jobb bara för att man inte kommer att få 100% i jobb? Är det bättre med 10% arbetslöshet än 4% på något sätt? Jag förstår inte logiken.

Det är dags för ett krafttag mot arbetslösheten. Förenkla anställningar för företag, speciellt de mindre företagen. Arbeta mer med matchning av jobb och arbetssökande, oavsett lokalisering. Konkurrensutsätt Arbetsförmedlingen inspirerat av modeller i bl.a. Australien. Gör a-kassan mer till försäkring och möjliggör istället för människor att ha en årslön eller två sparat på banken för en regnig dag.

Låt människor i större utsträckning själva ta ansvar för sina liv. Ta tillbaka ansvaret från staten. Därmed får de också större frihet.

Intressant?

Nya fackliga skandaler

Jag är en varm förespråkare av den svenska modellen, där man låter arbetsmarknadens parter komma överens istället för att staten ska lagreglera en massa saker på detaljnivå. Jag vill också låta parterna kommer överens om mer själva, som turordningsregler och liknande, vilket jag också skrivit om tidigare.

Tyvärr verkar fackliga företrädare göra sitt bästa för att förstöra förutsättningarna för denna modell genom att inte följa de spelregler som faktiskt finns och detta på ganska spektakulära sätt. Det mest kända exemplet är Laval, det lettiska företaget som sattes i blockad i Vaxholm och som tvingades i konkurs genom detta agerande. Under förespegling att man skulla kräva likvärdiga kollektivavtal stod fackligt anslutna människor utanför arbetsplatsen och skrek ”go home” till de lettiska arbetarna. Vad det handlade om var snarare att man ville ha ”svenska jobb till svenska arbetare”, för att travestera vad brittiska högernationalistiska partier använder för slogan. Blockaden konstaterades också, under omständigheterna, strida mot EU:s regelverk och därmed vara olaglig. Trots det kunde facket se till att försätta ett företag, som följt spelreglerna, i konkurs.
Fortsätt läs


Mer om Las, nu från CUF

Jag är duktig på att fånga upp trender tydligen. Igår skrev jag om behovet av att se över arbetsmarknadslagstiftningen och att reformera Las, idag skriver CUF-ordföranden Magnus Andersson om samma sak på Politikerbloggen.

Mycket av min egen argumentation går igen i Magnus Anderssons inlägg. Framför allt är Las skadligt för unga.

Dessutom skriver Sanna Rayman om det på SvD:s ledarsida.

Känns bra att få medhåll från meningsfränder, och stenhårt mothugg från motståndarlägren. Det betyder sannolikt att man gör något rätt.

Intressant?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 030 andra följare